Goda exempel på anpassning till begåvade elever

Denna sida innehåller ett litet antal verkliga exempel på hur begåvade barn bemötts på ett bra sätt eller fått fungerande anpassning i skolan. Urvalet är inte heltäckande eller representativt, utan är tänkt som en källa till idéer. Berättelserna kommer från föräldrar till begåvade barn, från pedagoger och från barn och ungdomar själva. Några detaljer är ändrade för att anonymisera och alla namn är utbytta.
Matematik
Fröken brukade ta ett kapitel i matteboken från sida 1 och framåt. Nu har hon börjat med att låta barnen starta med diagnosen som avslutar kapitlet. De som klarar detta galant får fördjupningsdelen av boken och om det är svårt går man till övningarna. På det sättet ser fröken snabbare när barnen har lätt för sig och Erik tycker det är mera motiverande då han inte behöver arbeta med tal som är för lätta. Detta har gett mera motivation till matten.
I nya skolan fick Elin börja räkna potenser, de har ett system där de lägger ut brickor som minne och sedan räknar i huvudet. Hon började med enkla tal, sedan svårare och svårare. Vid 827x827 blev uträkningarna så stora att de bröt och hon fick gå vidare med roten ur. På det här sättet hoppade hon över hela tragglandet av multiplikationstabellerna och lärde sig den genom praktisk användning.
Vi har ett gäng elever i klass 6 som klurat i matte en lektion per vecka hela läsåret. Det är helt underbart att se dem när de kommer från lektionen. Tindrande ögon och inspiration. Detta trots att de jobbar flera gånger hårdare än under en vanlig mattelektion. Det är värt insatsen när man faktiskt får använda hjärnan...
Matematiken är knepig eftersom Marcus ligger så väldigt långt framför sina klasskamrater. Där sitter han och läraren ner en kort stund varje vecka. Hon kollar av vad han verkar kunna i kommande kapitel i boken, bockar för tre eller fyra tal han ska göra som han i alla fall i kanske behöver klura lite på.
Det finns en speciell mattegrupp för skolans bästa elever som träffas en gång i veckan. Men eftersom Marcus ligger långt före de andra även där ansåg man inte att det gav honom tillräckligt för att anpassa alla klassers schema så att det skulle fungera även för honom. Jag kan förstå det, även om han tycker att det är trist.
Svenska
Elsa tyckte att svenskaboken var för lätt, hon ville ha mera utmaning. Läraren tog fram flera diagnoser i svenska som Elsa gjorde, sedan gick hon igenom vilka områden som hon behöver jobba med. Tillsammans kom de överens om vad hon skall träna på. Nu gör hon bara just de kapitlen i boken och är nöjd. Det finns även en annan svårare bok i beredskap om hon skulle tycka att det blir för lätt.
För stunderna med tyst läsning av bänkbok köpte läraren in hungerspelstriologin till Mikael och den andre bokslukaren, så att de inte skulle vara klara med sin bok när de andra kommit två sidor. Det blev mycket uppskattat - även om den också är färdigläst nu. 
När det gäller skrivande insåg hon att ett mer vetenskapligt angreppssätt nog skulle passa Mikael bättre, så han har fått en egen arbetsbok i hur man anpassar sitt skrivande till olika målgrupper och efter olika genrer och hur man rent praktiskt bygger upp en text, med dialog, miljöbeskrivningar o.s.v. Och det verkar fungera. När han inte inte längre fokuserar på själva skrivande utan i stället på hur texten ska vara uppbyggd för att bli en bra bruksanvisning/saga/dikt/tidningsartikel... så går det lite lättare.
Planering och grupparbeten
Läraren avsätter tid med Lars där de fyller i ett schema tillsammans några gånger i veckan över vad han har gjort och vad han har lärt sig de olika dagarna. Detta eftersom han inte kände att han lärde sig något i skolan. Med hjälp av det här schemat kan han se vad han faktiskt har lärt sig, och läraren får tydlig återkoppling på de dagar då han faktiskt inte har fått något nytt till livs. Det kan vara allt från att "har haft högläsning för förskoleklassen - lärde mig att anpassa läsningen efter åhörare med myror i baken" till "läste om kemin bakom fotosyntesen i NE".
Sigrid gillar att berätta för sina klasskamrater och är tydligen väldigt pedagogisk och bra på det, så ofta får hon egna uppgifter att arbeta med och sen redovisa för klassen. Hon kan hålla på med dem under tiden läraren har genomgångar för helklassen och hon känner att hon inte orkar lyssna en gång till. På så vis är hon med i klassrummet även om hon arbetar med sitt, och dessutom känner hon att hon faktiskt bidrar och får positiv uppmärksamhet när hon sen redovisar.
Sen får hon också en del egna uppgifter att redovisa enskilt för läraren. Just nu ska hon ta reda på hur fotosyntesen fungerar rent kemiskt på cellnivå (klassen arbetar med livscykler), något som kan vara svårt för hela klassen att lyssna till (och lite hopplöst att lyckas förklara för alla). Därför fick det bli en helt enskild uppgift.
Eftersom eleverna i Marias klass är väldigt spridda har de inte massor med grupparbeten, men när det förekommer brukar klassläraren försöka sätta samman någorlunda jämna grupper inom just det ämnesområdet. Det är inte heller alltid alla som måste göra alla grupparbeten, en del kan få göra enskilda arbeten.
Dotterns lärare kallade oss föräldrar till uppföljningsmöte förra veckan (utöver ordinarie utvecklingssamtal). Vi fick sitta och lyssna medan läraren och vår dotter hade ett konstruktivt samtal om hennes studiesituation, uppföljning av hennes IUP och strategier för framtiden. Vi fick verkligen känslan av att dottern hade god insikt om sina studier och en bra dialog med läraren. Dottern går nu ut åk 3 och har läst engelska med åk 4 under vintern, räknar åk 6 matte och får utmanande uppgifter i svenska. Hon har även fått mycket stöd med de sociala bitarna där läraren aktivt hjälpt henne och klasskamraterna att förstå varandra, vilket har hjälpt vår dotter väldigt mycket. Kanske kan denna lärare användas som positivt exempel.
Läxor och övrigt
Vi hade mycket konflikter kring läxor på lågstadiet just för att Julia och Sara upplevde de som meningslösa och att skolan inkräktade på deras fritid. Särskilt "veckans ord" var frustrerande. Jag berättade för en pedagog på lågstadiet om slitet med läxor och hon visste att barnen kunde det som behövdes (de har ändå lyckats visa ganska ok att de kan saker i skolan) och då blev de läxbefriade. Läraren gjorde ingen grej av saken, delade ut läxor till alla barnen men döttrarna visste att de inte behövde göra dem. Det gjorde fantastisk skillnad hemma och för barnens attityd till skolan.
De elever som behöver det får återkommande "guldstunder" d.v.s. tid för enskilt samtal - det kan vara om allt från jobbiga kamratrelationer och problem hemma till hur de ska bli bättre på att skriva eller våga prata inför klassen. När jag träffade henne i förra veckan sade hon att det just nu är fem elever i klassen hon avsätter "guldstunds-tid" för, och att det skiftar hur många och vilka det är, men att hon bokade in Simon i listan eftersom vi talat om att han hemma verkar må dåligt även om han tydligen är glad och sprudlande i skolan. Simon kom hem efter sin första guldstund och var nöjd och glad, även om han inte berättade vad de pratat om. Men vi hade sagt till henne att det är helt OK om de har "hemlisar". Det kan vara skönt att ha någon vuxen att anförtro sig till utan att denna behöver "skvallra" hemma.
Är så glad och tacksam över min dotters skola. Vill dela med mig för att visa att det finns hopp, och lärare som förstår och engagerar sig. Min dotter går i åk 4 och har precis påbörjat matte för åk 7. Hon läser engelska samt So med åk 5. Hon älskar skolan och hennes sociala relationer har förbättrats i takt med att hennes uppgifter blivit stimulerande. Hon mår uppenbart jättebra av utmaningarna och det lite anmärkningsvärda är att hennes självbild har stärkts vilket visar sig genom de initiativ hon tar när det gäller kompisar. Just den sociala biten var ett stort problem förut. Så genom att skoluppgifterna hamnat på rätt nivå så har kompisrelationerna förbättrats, vilket kanske inte är något samband vi hade sett ifall inte dotterns lärare hade varit en så skicklig pedagog. Allt beröm till skolpersonalen.
A har en alldeles UNDERBAR lärare. Hon VET vad särbegåvning är! Hon håller på att sätta ihop ett program med en mix av mer utmaning på lektionstid, fixa så att ett lag får höra ungdomar presentera rapporter i samband med Nobelprisutdelning, möjlighet att se om A och kanske några andra vill jobba med Young Scientists, samt att redan i år börja forma ett lag för Fysik Olympiaden!
Hon har satt upp möte med studievägledaren så att A redan nu kan börja planera vad hon måste göra (itid!) för att ha en chans att kunna komma in på MIT eller liknande. Låter det inte för bra för att vara sant?
A är glad! För första gången på mycket länge skrattar hon. Och vet ni kanske, kanske verkar det som om hon funnit likasinnade i denna klass och i denna skola. ...ni kan inte ana vilken lättnad det skulle vara.
Måste bara berätta hur positivt bemötande man faktiskt kan få av lärare när man berättar om sitt barns speciella inlärningsförmåga: nationella prov på olika nivåer plockades fram och lämplig kurslitteratur letades upp inom ett par veckor och de verkar ärligt engagerade och uppskatta utmaningen! Tror på tre positiva och lärorika år på mellanstadiet för dottern!